1
Ballad of a thin man
Det är lördag morgon. Jag är ute och går i vårsolen, klockan är tio, mitt motiv är oklart. Jag kom hem någon gång vid fem i morse, efter en utekväll som nådde sin peak när jag och ett gäng andra druckna, svettiga, uppmärksamhetskåta själar lekte Michael Flatley på en provisorisk scen. Min ömma leder säger nej till det mesta jag försöker göra, mina tänder smakar rödvin och cigaretter, mitt minne upplyser mig om på vilka sätt jag gjort bort mig.
Det är, kort sagt, inte en av Jimmie Larssons största stunder i livet.
Så stannar jag till vid ett övergångsställe och väntar på grönt ljus. Ur innerfickan på rocken plockar jag upp ett par Wayfarers - vars ursprung är lika oklart som varför jag över huvud taget är utomhus klockan tio på en lördagmorgon - och ett paket röda Marlboro. Soft pack, såklart. Jag fumlar med tändaren innan jag lyckas få eld och ta ett bloss.
Det slår om till grönt och jag jagar över gatan, rakt emot ett stort panoramafönster. I det får jag syn på min spegelbild. Jag motstår impulsen att fånle. Istället fäller jag upp kragen och låter klackarna på de svarta myggjagarna attackera gruset och asfalten. Jag badar glatt i klubbsmutsen som klibbar längs skjortärmarna, jag bjuder in dagen-efter-angsten och det känns plötsligt väldigt, väldigt bra.
Jag ser ut precis som Bob Dylan anno 1965. Vad skulle då kunna skjuta mitt humör i sank?
Härligt, Härligt, rätt jimmy!